Rädd för döden.
Lästa just en tråd på fl som heter Är du rädd för att dö? Lustigt nog så är detta något jag tänkt på de senaste dagarna. Jag har inte sedan barndomen varit rädd för att dö men nu mår jag dåligt av bara tanken på att dö ifrån min familj. Tanken slår mig makabert nog lite till och från;
Tänk om jag dör!?
Tanken att Lillan skulle bli moderlös och att jag inte skulle få se henne växa upp och finnas där för henne och lille Bubblert får mig att må fysiskt illa.
Jag vet vart denna rädsla kommer ifrån, det är min förlossningsskräck jag känner mig lugnare än tidigare nu när jag vet att jag ska få ett snitt men samtidigt så har det även fått mig att reflektera över min egna dödlighet.
Jag tänker inte vältra mig i denna märkliga nya rädsla men möta den och förundras över att jag nu faktiskt börjat använda bilbältet.
Omröstningen
http://www.familjeliv.se/Forum-5-172/m50249142.html
Tänk om jag dör!?
Tanken att Lillan skulle bli moderlös och att jag inte skulle få se henne växa upp och finnas där för henne och lille Bubblert får mig att må fysiskt illa.
Jag vet vart denna rädsla kommer ifrån, det är min förlossningsskräck jag känner mig lugnare än tidigare nu när jag vet att jag ska få ett snitt men samtidigt så har det även fått mig att reflektera över min egna dödlighet.
Jag tänker inte vältra mig i denna märkliga nya rädsla men möta den och förundras över att jag nu faktiskt börjat använda bilbältet.
Omröstningen
http://www.familjeliv.se/Forum-5-172/m50249142.html
Snittsamtal
Denna dag som började så förjävligt blev till slut riktigt lyckad. Jag har varit på mitt första snittsamtal och träffat en fantastiskt förstående och förtroendeingivande läkare. Jepp dom finns!
Det känns skönt att veta nu när jag mår dåligt att jag inte kommer behöva slå mig själv blodig för att få som jag vill.
Trots min skräck och avsky inför tanken på att än en gång bli filéad så känns det skönt att veta vad jag har att ställa in mig på och att jag inte kommer behöva uppleva samma helvete en gång till.
Det känns skönt att veta nu när jag mår dåligt att jag inte kommer behöva slå mig själv blodig för att få som jag vill.
Trots min skräck och avsky inför tanken på att än en gång bli filéad så känns det skönt att veta vad jag har att ställa in mig på och att jag inte kommer behöva uppleva samma helvete en gång till.
Psykologskräck
Nästa vecka är det dax för mig att än en gång besöka min psykolog *suckar avgrundsdjupt*. Nu är det inte så att psykologen är en elak jävel som har som mål att förstöra mitt psyke, tvärtom tvärtom men jag tycker det är så jobbigt.
Det är jobbigt att gräva, vrida, vända och analysera sin skräck..
Gräva efter förståelse vrida och vända på argumenten tystnaden, vart ska man fästa blicken i hennes snälla ljusa väntande ögon?
Sånt här kan vara intressant att läsa om när det händer andra människor inte själv vara med om, jag har ju alltid varit så stark och fullt kapabel till att själv reda och ordna med såväl min egen som vänners känslovärld.
Jag har aldrig sett ned på folk som mår dåligt och går till någon för att få hjälp men nu när jag själv gör det så får det mig att skämmas lite..
Jag bryr mig in te så mycket över vad folk kan tro om mig men jag trodde att jag var starkare.
Det är jobbigt att gräva, vrida, vända och analysera sin skräck..
Gräva efter förståelse vrida och vända på argumenten tystnaden, vart ska man fästa blicken i hennes snälla ljusa väntande ögon?
Sånt här kan vara intressant att läsa om när det händer andra människor inte själv vara med om, jag har ju alltid varit så stark och fullt kapabel till att själv reda och ordna med såväl min egen som vänners känslovärld.
Jag har aldrig sett ned på folk som mår dåligt och går till någon för att få hjälp men nu när jag själv gör det så får det mig att skämmas lite..
Jag bryr mig in te så mycket över vad folk kan tro om mig men jag trodde att jag var starkare.
Nålar smärta blackout och förtvivlan.
Min förlossning ledde till det mest värdefulla och underbara för oss, vårat så efterlängtade barn.
Samtidigt så krossades en stor del av mitt psyke.
Jag hade en helvetesförlossning och det värsta av allt var själva snittet.
(eller som siamusen på fl säger om att snittas bli filéad)
Jag upplevde det som att jag blev tvångsfiléad.
Jag var så utmattad av flera dygns värkarbete och kamp att jag inte orkade slåss med full kraft för att få bli sövd och de totalignorerade min vädjan.
Att ligga vaken delvis paralyserad maktlös och utan kontoll samtidigt som man blir uppskuren det är en mardröm jag nu har.
Men innan det blev en mardröm så var det min verklighet.
Uppdatering
Ser nu att min rubrik inte har så mycket med inehållet i inlägget att göra, men det kommer nog att framkomma vad jag menar någon gång i ett framtida blogginlägg.
Samtidigt så krossades en stor del av mitt psyke.
Jag hade en helvetesförlossning och det värsta av allt var själva snittet.
(eller som siamusen på fl säger om att snittas bli filéad)
Jag upplevde det som att jag blev tvångsfiléad.
Jag var så utmattad av flera dygns värkarbete och kamp att jag inte orkade slåss med full kraft för att få bli sövd och de totalignorerade min vädjan.
Att ligga vaken delvis paralyserad maktlös och utan kontoll samtidigt som man blir uppskuren det är en mardröm jag nu har.
Men innan det blev en mardröm så var det min verklighet.
Uppdatering
Ser nu att min rubrik inte har så mycket med inehållet i inlägget att göra, men det kommer nog att framkomma vad jag menar någon gång i ett framtida blogginlägg.
Terapi inlägg från min gamla blogg (eller sagan om vad som kom ur min fitta)
Följande inlägg är ett gamalt från min förrablogg, det är tankar som välde ur mig och som rör en traumatisk händelse i mitt liv. Min helvetesförlossning och följande komplikationer.
Min förlossning var verkligen ett helvete vars fasa fortfarande ekar genom mig, jag kommer nog aldrig skriva en förlossningsberättelse men ibland kommer tankar, reflektioner och ältande..
Så mitt livs andra blogginlägg (ja förutom det i bloggen på fl)
Min tanke var att gnälla över att jag fått mensen tillbaka så fort men urartade snabbt. Väljer att lägga ut det här för som en del av min bearbetning av händelserna.
Varför varför jag?
Hur många gånger har jag inte ställt mig den frågan?
4 veckor efter att jag fött/ blivit akut tvångsfiléad så var jag med om något vidrigt igen.
Du kanske vet hur det är och känner igen känslan av hur allt bara blir för jobbigt och man önskar att man kan störtdö för att slippa undan.
Jag som är tv/pc- spel skadad upplever det då först som att jag vill stänga av och starta om från senast sparade save:ade omgång.
Tyvärr så funkar nu inte livet som ett dataspel och det går inte heller som med en VHS att spola tillbaka.
Jag hade en så kallad svår förlossning jag förstår att vore det inte för västerländsk medicin så vore nog både jag och lillan död men gud vad jag avskyr läkarvården.
Trots min stora lycka över att äntligen fått blivit mor så var jag psykiskt väldigt skör och traumatiserad.
Så händer detta, efter att under graviditeten svällt till att antagit proportionerna av ett gigantiskt fettberg så ville jag tidigt komma igång med att röra mig.
Jag älskar att promenera och har en hund som gärna hakar på.
Efter att kämpat på lite så kunde jag till min stora belåtenhet märka att den totalt bortblåsta konditionen kom tillbaka ganska fort.
Det var efter en av mina och Wynjas intensiva promenader som jag började förstå att det nog var något som var konstigt med mig.
Kanske stod inte allt rätt till i min sargade mage.
Men vad vet väl jag, har aldrig blivit snittad förr och fick ingen infornmation som tydde på detta jag nu upplevde.
Men eftersom allt som rörde snittet/förlossningen skrämmde livet ur mig så accepterade jag det som normalt och förträng de att något skulle vara fel och gick så omkring med en tung studsande livmoder.
Det blev en hel del fler sådana promenader tills att jag en kväll kände hur det blev tyngre och tyngre samt hur det rörde sig när jag klev upp efter att ha suttit.
För att göra en lång historia lite kortare och inte besvära er eventuella läsare med beskrivningar av min skräck och hur jag ömsom försökte krysta och pilla för att känna efter där nere. Jag berätta att det som fick mig att vilja störtdö var synen av något som närmast kan beskrivas som sprängda inälvor som hängde ut ur min fitta.
Dom arma satarna hade glömt kvar fosterhinnorna i mig, i 4 veckor gick jag med rester från förlossningen tills att en läkare på akuten fick plocka och dra ut eländet. ( eller ja nästan allt gör som sagt en lång historia kortare)
Har plockat bort och lagt till lite
Min förlossning var verkligen ett helvete vars fasa fortfarande ekar genom mig, jag kommer nog aldrig skriva en förlossningsberättelse men ibland kommer tankar, reflektioner och ältande..
Så mitt livs andra blogginlägg (ja förutom det i bloggen på fl)
Min tanke var att gnälla över att jag fått mensen tillbaka så fort men urartade snabbt. Väljer att lägga ut det här för som en del av min bearbetning av händelserna.
Varför varför jag?
Hur många gånger har jag inte ställt mig den frågan?
4 veckor efter att jag fött/ blivit akut tvångsfiléad så var jag med om något vidrigt igen.
Du kanske vet hur det är och känner igen känslan av hur allt bara blir för jobbigt och man önskar att man kan störtdö för att slippa undan.
Jag som är tv/pc- spel skadad upplever det då först som att jag vill stänga av och starta om från senast sparade save:ade omgång.
Tyvärr så funkar nu inte livet som ett dataspel och det går inte heller som med en VHS att spola tillbaka.
Jag hade en så kallad svår förlossning jag förstår att vore det inte för västerländsk medicin så vore nog både jag och lillan död men gud vad jag avskyr läkarvården.
Trots min stora lycka över att äntligen fått blivit mor så var jag psykiskt väldigt skör och traumatiserad.
Så händer detta, efter att under graviditeten svällt till att antagit proportionerna av ett gigantiskt fettberg så ville jag tidigt komma igång med att röra mig.
Jag älskar att promenera och har en hund som gärna hakar på.
Efter att kämpat på lite så kunde jag till min stora belåtenhet märka att den totalt bortblåsta konditionen kom tillbaka ganska fort.
Det var efter en av mina och Wynjas intensiva promenader som jag började förstå att det nog var något som var konstigt med mig.
Kanske stod inte allt rätt till i min sargade mage.
Men vad vet väl jag, har aldrig blivit snittad förr och fick ingen infornmation som tydde på detta jag nu upplevde.
Men eftersom allt som rörde snittet/förlossningen skrämmde livet ur mig så accepterade jag det som normalt och förträng de att något skulle vara fel och gick så omkring med en tung studsande livmoder.
Det blev en hel del fler sådana promenader tills att jag en kväll kände hur det blev tyngre och tyngre samt hur det rörde sig när jag klev upp efter att ha suttit.
För att göra en lång historia lite kortare och inte besvära er eventuella läsare med beskrivningar av min skräck och hur jag ömsom försökte krysta och pilla för att känna efter där nere. Jag berätta att det som fick mig att vilja störtdö var synen av något som närmast kan beskrivas som sprängda inälvor som hängde ut ur min fitta.
Dom arma satarna hade glömt kvar fosterhinnorna i mig, i 4 veckor gick jag med rester från förlossningen tills att en läkare på akuten fick plocka och dra ut eländet. ( eller ja nästan allt gör som sagt en lång historia kortare)
Har plockat bort och lagt till lite
