Hens Höghet Mammsens

Följande inlägg är ett gamalt från min förrablogg, det är tankar som välde ur mig och som rör en traumatisk händelse i mitt liv. Min helvetesförlossning och följande komplikationer.

Min förlossning var verkligen ett helvete vars fasa fortfarande ekar genom mig, jag kommer nog aldrig skriva en förlossningsberättelse men ibland kommer tankar, reflektioner och ältande..

Så mitt livs andra blogginlägg (ja förutom det i bloggen på fl)

Min tanke var att gnälla över att jag fått mensen tillbaka så fort men urartade snabbt. Väljer att lägga ut det här för som en del av min bearbetning av händelserna.

---

Varför varför jag?

Hur många gånger har jag inte ställt mig den frågan?
4 veckor efter att jag fött/ blivit akut tvångsfiléad så var jag med om något vidrigt igen.

Du kanske vet hur det är och känner igen känslan av hur allt bara blir för jobbigt och man önskar att man kan störtdö för att slippa undan.
Jag som är tv/pc- spel skadad upplever det då först som att jag vill stänga av och starta om från senast sparade save:ade omgång.
Tyvärr så funkar nu inte livet som ett dataspel och det går inte heller som med en VHS att spola tillbaka.

Jag hade en så kallad svår förlossning jag förstår att vore det inte för västerländsk medicin så vore nog både jag och lillan död men gud vad jag avskyr läkarvården.
Trots min stora lycka över att äntligen fått blivit mor så var jag psykiskt väldigt skör och traumatiserad.

Så händer detta, efter att under graviditeten svällt till att antagit proportionerna av ett gigantiskt fettberg så ville jag tidigt komma igång med att röra mig.
Jag älskar att promenera och har en hund som gärna hakar på.
Efter att kämpat på lite så kunde jag till min stora belåtenhet märka att den totalt bortblåsta konditionen kom tillbaka ganska fort.
Det var efter en av mina och Wynjas intensiva promenader som jag började förstå att det nog var något som var konstigt med mig.
Kanske stod inte allt rätt till i min sargade mage.
Men vad vet väl jag, har aldrig blivit snittad förr och fick ingen infornmation som tydde på detta jag nu upplevde.
Men eftersom allt som rörde snittet/förlossningen skrämmde livet ur mig så accepterade jag det som normalt och förträng de att något skulle vara fel och gick så omkring med en tung studsande livmoder.

Det blev en hel del fler sådana promenader tills att jag en kväll kände hur det blev tyngre och tyngre samt hur det rörde sig när jag klev upp efter att ha suttit.

För att göra en lång historia lite kortare och inte besvära er eventuella läsare med beskrivningar av min skräck och hur jag ömsom försökte krysta och pilla för att känna efter där nere. Jag berätta att det som fick mig att vilja störtdö var synen av något som närmast kan beskrivas som sprängda inälvor som hängde ut ur min fitta.

Dom arma satarna hade glömt kvar fosterhinnorna i mig, i 4 veckor gick jag med rester från förlossningen tills att en läkare på akuten fick plocka och dra ut eländet.  ( eller ja nästan allt gör som sagt en lång historia kortare)

---

Har plockat bort och lagt till lite