Ja ba lixom..

+12kilo

moi

Som oftast så blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Min plan var att jag under graviditet nr2 skulle vara smal och  bystfager ja så där frodigt vacker med enbart en kalaskula.

Jag avundas verkligen de kvinnor som mest bara går upp tuttar och mage själv har jag svart bälte i att bli graviditetsfet.

En annan märklig och ytterst olycklig talang jag har är att söla. Det tar inte många minuter in på frukosten förren jag har en fläck på magen och lite kaffe på tuttarna.


Rädd för döden.

Lästa just en tråd på fl som heter Är du rädd för att dö? Lustigt nog så är detta något jag tänkt på de senaste dagarna. Jag har inte sedan barndomen varit rädd för att dö men nu mår jag dåligt av bara tanken på att dö ifrån min familj. Tanken slår mig makabert nog lite till och från;

 Tänk om jag dör!?

Tanken att Lillan skulle bli moderlös och att jag inte skulle få se henne växa upp och finnas där för henne och lille Bubblert får mig att må fysiskt illa.
Jag vet vart denna rädsla kommer ifrån, det är min förlossningsskräck jag känner mig lugnare än tidigare nu när jag vet att jag ska  få ett snitt men samtidigt så har det även fått mig att reflektera över min egna dödlighet.

Jag tänker inte vältra mig i denna märkliga nya rädsla men möta den och förundras över att jag nu faktiskt börjat använda bilbältet.


ki




Omröstningen
http://www.familjeliv.se/Forum-5-172/m50249142.html

Från magfladder till självhoppande dunderkula

Jag sitter nu på jobbet har nattpass till 09:00 och skriver med laptoppen på låren och skådar ned på min hoppande mage.
Den här graviditeten har verkligen gått fort! Bubblert är som sin storasyster och de flesta andra barn väldigt aktiv om natten. Det är kraft i min ofödde sons lemmar hans rörelser får min mage att dansa.

Det har verkligen hänt mycket på kort tid! Det största är nog att jag nu tycker om den lille krabaten och faktiskt ser fram emot att få möta honom.
Jag kan nu även emotionellt skilja på mitt gamla trauma, min skräck inför kommande förlossning och mina känslor för den lille.

Den 29:e December var vi på Ultraljud och vilket ultraljud det var! Det var som om barnmorskan drog med ett trollspö över min mage för plötsligt så såg jag en bebis.
En hel pigg och till synes frisk vinkandes liten pojke. Ja precis som sin storasyster så vinkade han så artigt till oss, han var lite lugnare än Eira var men profilen såg nästan identisk ut.

Den första tiden efter ultraljudet så var jag uppfylld av en kvardröjande förundran över mitt barn och förtjusning över mina känslor gentemot honom. Jag sa flera gånger per dag.

- Jag tycker om Bubblert!

Jag gör verkligen det och det glädjer mig eftersom avsaknaden av kärlek plågat mig.

Grividitetsbloggande

Innan jag blev gravid så tänkte jag vid några tillfällen att det nog skulle vara jättekul att vara gravid och blogga som ett sätt att dokumentera själva förkoppet.
Nu blev det inte riktigt så. Har inte velat sitta här gnällandes och självömkande fast nu kanske det förändras mår så mycket bättre nu i graviditeten.

bubblert


Snittsamtal

Denna dag som började så förjävligt blev till slut riktigt lyckad. Jag har varit på mitt första snittsamtal och träffat en fantastiskt förstående och förtroendeingivande läkare. Jepp dom finns!
Det känns skönt att veta nu när jag mår dåligt att jag inte kommer behöva slå mig själv blodig för att få som jag vill.
Trots min skräck och avsky inför tanken på att än en gång bli filéad så känns det skönt att veta vad jag har att ställa in mig på  och att jag inte kommer behöva uppleva samma helvete en gång till.

RSS 2.0