Hens Höghet Mammsens

Gårdagen  kan verkligen beskrivas som en rysare som planerat så ställde vi kosan mot Falun och efter att jag jobbat klart mitt natt pass och Älsklingen lämnat lillan på dagis så bar det iväg.

Jag var så trött men även riktigt cool har ju redan en unge och hon är ju en ovanligt bra sådan så visst en till vore helt klart en bonus men jag var inställd på nederlag och ganska bekväm med den tanken.
Vi hade fått höra innan att dom skulle tina upp ett av våra embryon och klarade inte den av upptiningen så var det bara till att vända och hoppas på bättre tur en annan gång.
Vi hade tid klockan kvart över två för ET. Klockan 11 så ringde det jag var väl förberedd då på att vi skulle komma till att vända om och åka hem.
Dom berättade att det såg illa ut för vårat lilla Embryo men att de tänkte tina upp en til,l så det blev bara för oss att fortsätta köra.
Detta förlopp var vi absolut inte beredda på och nu flög det in fjärilar i våra magar. Ja eller nej kom eller vänd inte ett nja kanske fortsätt köra..

12:15 så var det dax igen, telefonen ringde och vi fick beskedd om att den 2:a inte heller klarade sig men att det fanns tid för att även tina upp vårat sista lilla hopp.

Det blev verkligen en nagelbitare och all min coolhet försvann. Tiden gick men inget samtal verkade komma i takt med att vi kom allt närmare Falun växte våran nervositet och oro, jag hade bestämt mig för att det skulle gå åt pipsvängen men älsklingen blev nog allt mer förväntansfull över att kanske bli tvåbarnsfar.

Tiden gick och ingen ringde vi bestämde oss för att det var ett dåligt tecken och att vi borde köra in i staden för att stilla vår hunger, i min ursprungsplan fanns inte det alternativet att käka innan Et oavsett hur bra vi skulle ligga till tidsmässigt.
Tanken på att vara nervös och som jag brukar bli av nerver och mat jävligt skitnödig ligga uppfläkt i en gynstol tilltalade mig föga.
Men jag trodde inte vid det här laget att det skulle bli nån gynsituation, vi åt på samma ställe som vi åt på efter vårat senaste ET då vi var där med Jenny och Max.
Då låg lillan i sin lilla bubbla i min livmoder och vi skämtade om Babben till Bebben, nu käkade vi babben men skulle det bli nån "bebben"?
Vi avslutade våran måltid och gick tillbaka till bilen jag kände mig genast extremt bajsnödig och fick magknip precis som jag förstått.
Våran färd fortsatte och snart var vi vid sjukhuset klockan var 2 och ännu hade ingen ringt, va fan skulle vi göra?!
Jaja vi hade ju en inbokad tid så det var bara att traska in, vid entrén så ringde de och sa att det såg bra ut.

Nu återstår bara att få ett plus på stickan, chansen att lyckas är fortfarande inte stor men nu hoppas och längtar jag verkligen så mycket.
Tror hekt klart att ett misslyckande kommer att tas mycket hårdare av oss båda än vad vi föreställt oss.




Tar nu varje kväll Crinone och äter Trombyl